”Nu kan man æller kuna sytning wiþ þurfwæ. þa scal han þem skyldæsta byuþæs fyrst. wil han [æy] wiþ taka. ok (æy) loff till salu læggiæ. þa sæli till þriggiæ aræ föþæ. Siþæn þæt ær wp nött. byuþæs ok þem skyldæstæ at kyrkiu. ok a þingi. wil æy wiþ taka. ok æy lof till salu giwa. gangi þa a sytning
till hwars han wil at saklösæ”
Hälsingelagen, Jordabalken § 15.
Året är 1725. Tullinspektör Petter Wetter, vid det här laget 66 år gammal, skriver ett sytningsavtal med sin son Abraham, som var cirka 30. Far och son går med på, att så länge Petter är vid liv kommer Abraham att sörja för att faderns underhåll – däribland ingår service av en piga och en dräng, samt underhåll för en häst. I utbyte skriver fadern över Hertonäs gård, och antagligen fler av sina egendomar i Helsingforstrakten, till Abraham. Petter, som vid det här laget haft en lång karriär både som affärsman och statstjänsteman, flyttade sedan till Åbo ett antal år innan han återvände till Helsingfors.
Men 1737 avlider Abraham Wetter, inte ens 50 år gammal. Han hade dock under sin livstid hunnit med mycket, och främst är han känd för att ha varit en (av borgarna) omtyckt borgmästare av Helsingfors från 1722 fram till sin förtida död. Han hade år 1721 gift sig och hade vid sin död flera barn i livet.
Att en så kallad sytningsgivare avlider före sin sytningstagare var antagligen inte särskilt vanligt – Petter var dessutom redan 66 år gammal, väl över modern pensionsålder, då kontraktet ingicks, och kunde omöjligt ha förutsett att han skulle överleva sin son. Till vem skulle gården gå nu?
Det visar sig att gamle Petter, nu 78 år gammal, fortfarande anser sig äga Hertonäs. Hela affären drogs inför rätta, men stadens domstol stod fast vid sin åsikt att Petters barnbarn var de rättmätiga ägarna, även om Abrahams barn vid den här tiden var väldigt unga. Syskonen hade redan året innan förlorat sin mor, och äldste sonen Abraham var bara 16 år gammal när fadern dog. Abraham den yngre dog väldigt ung redan 1741, samma års som farfadern Petter. Redan 1750 såldes Hertonäs vidare, till Berndt Johan de la Motte.
Ett sytningsavtal, likt det som far och son Wetter upprättade, är alltså ett kontrakt där en människa överlåter ägande- och bruksrätt av sin egendom till en annan i utbyte mot visst underhåll. Ofta var detta ett sätt att trygga sin ålderdom, och den andre parten i avtalet var ofta en son eller dotter (eller ”måg”, det vill säga svärson). På många håll var det lag på att ett sytningsavtal bör erbjudas släktingar i första hand, och endast då dessa nekade fick man erbjuda samma avtal till utomstående. Denna rättsnorm har att göra med en äldre sedvana – att barn har en skyldighet att ta hand om sina äldre föräldrar och släktingar. Man ansåg ofta också att de som tagit hand om de äldre hade företräde till eventuellt arv, så bruket att erbjuda sytningsavtal till bröstarvingar först är såklart naturligt då arvsfrågan annars skulle kompliceras.
Sedvanan att upprätta specifika avtal för kost och logi på ålderns höst har mycket gamla anor – redan i gamla landskapslagar samt landslagar och allmän stadslag omtalas dessa kontrakt. Man har alltså åtminstone sedan nordisk medeltid funnit det bäst att bestämma svart på vitt vad barn och föräldrar faktiskt är skyldiga varandra – omhändertagandet och vad detta gick ut gå var inte självklart. Speciellt i sydvästra Finland var detta system vitt utbrett – i mellersta och östra Finland var strukturen på hushållen ofta konstituerade av flera familjer, så sytning av samma karaktär förekom ofta inte och behövdes kanske inte heller.
I fallet Wetter är sytningen kanske inte så viktig i sig – en stor del av Finlands befolkning var under familjen Wetters tid bondeallmoge, för vilka lejonparten av familjens kapital (om de hade något) var just gården och ägorna. Man kan anta att Petter Wetter, som framgångsrik borgare, inte riskerade fattighuset på ålderns höst, men ändå såg nytta i att överlåta sina Helsingforsiska egendomar till sonen i utbyte mot extra säkerhet. Sonen hade antagligen stor fördel i detta likaså – när Abraham Wetter dog ansågs han ha varit Helsingfors allra rikaste man, med en förmögenhet som antagligen grundade sig till stor del i den vinst han kunnat göra på sina landägor och tillhörande företag.
Litteratur:
Hannikainen, M. & Vauhkonen, J. 2012: Arbetspensionernas historia inom den privata sektorn i Finland. Sammanfattning av verket Ansioiden mukaan. Yksityisalojen työeläkkeiden historia. Helsingfors, 28.11.2021.
Holmgren, S. 2020: Med tacksamhet förbinder jag mig. En diskussion om formalisering utifrån 20 undantagskontrakt. Uppsala, 28.11.2021.
Moring, B. 2006: “Nordic Retirement Contracts and the Economic Situation of Widows.” Continuity and change 21.3. Cambridge, 383–418.
Haggrén, Georg 2014: Wetter, Abraham, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, 28.11.2021.
Bergbom, J. G. 1910: Hertonäs anteckningar. Helsingfors.
Jonasson, F. 1931: Suomen maatilat. Borgå, 28.11.2021.
Svenska Akademiens ordbok (SAOB), syta, (2001), 28.11.2021.
Charpentier, A. 1896: Om sytning. Helsingfors.
Fotografier: Kyrkböcker, Helsingfors.